Dreaming of the Osaka sun

(eh så här söt kan man vara i infraröd, klockan tre på morgonen när man egentligen skulle göra något vettigare än att sitta framför datorn och gripas av grym ångest av okänd anledning)

Jag har kommit på att mitt liv skulle vara grymt mycket bättre om det verkligen var som i mina drömmar. Om allting bara var bra skulle jag slippa denna grymma ångest som oavbrutet gnager någonstans i magtrakten och får mig att bara vilja begrava mig under täcket med Broder Daniel eller Coldplay och aldrig mer komma ut. Ibland är ångesten så stor att jag har lust och bara that's it, dra utomlands liksom, slippa skiten och eländet här och få leva det gulliga lilla popparlivet som jag drömmer om, och har drömt om så länge jag kan minnas. Man kan få börja på ny kula, ingen annan vet vem du är, du kan liksom bygga en valfri personlighet. Plus att britter är coolare än svenskar, that's facts for sure.
Om nattångesten skulle kunna lägga sig någon gång, så skulle jag kunna gå och lägga mig med. Men jag vill inte sova med värsta ångesten, det blir inte bra för någon part. Varken mig eller min sönderstressade mage.
Coldplay ger mig ro just nu, lugnar ned alla stressade tankar som far runt i hundra kilometer i timmen i min skalle. Chris röst får mig att bli lugn. Plus att det är en liveversion också. Puss puss.
Hoppas nattångesten lägger sig innan fyra. Är ganska trött på att få två eller tre timmars sömn på grund av bajsångest.