Spindel! Eller historian om hur Ida nästan fick en hjärtattack.
Alla som känner mig vet hur hemskt rädd jag är för alla typer av småkryp. De är håriga, har för många ben, saknar ben helt, bits, stinker, och framförallt KRYLLAR. Så fort jag ser en bild på en myrstack på tv börjar det krypa ned för ryggraden på mig. Spindlar är en insekt som jag, likså så många andra individer här i världen, är mycket rädd för. Eller mycket rädd kanske är fel uttryck. Så fort jag ser en spindel fryser min kropp ihop, och jag känner hur ett skrik formas i halsen, men det hinner aldrig riktigt komma ut genom munnen innan jag hinner hindra mig själv från att skrika.
Igårkväll på landet, bäddade jag upp sängen och kände att jag inte riktigt orkade tända lampan ovanför huvudänden på sängen, och beslöt mig därför för att bädda upp i mörkret. Någonting som jag verkligen inte borde ha gjort. Jag kröp i alla fall ned under täcket, drog täcket över mig och kände hur någonting med alltför många ben började krypa på min kropp.
Jag stelnade till, slängde av mig täcket och tände lampan. På min mage satt en stor jävla spindel, från ben till ben kan den säkert ha varit från 5 till 10 cm, det är lite svårt att bedömma avstånd när man är livrädd. Jag insåg snabbt att jag hade tre val; slå ihjäl spindeln, släppa ut spindeln i naturen igen, eller gripas av panik. Jag slår i regel inte ihjäl spindlar (vidskeplig? ja!), och att dela säng med en mosad spindel kanske inte heller är så trevligt. Släppa ut spindeln var inte riktigt ett alternativ, röra den äckliga varelsen var det minsta jag ville göra just då!
Jag gjorde alltså det som kändes mest logiskt för stunden; hoppade en halvmeter rätt upp i luften, slängde iväg täcket, skakade på mig som en hund som skakar av sig vatten och skrek som en galning; "MAMMA DET ÄR EN ASSTOR SPINDEL I MIN SÄNG!" Sedan rusade jag ut i vardagsrummet, och tvingade pappa att bege sig in på spindeljakt i mitt sovrum. Han hittade såklart inte den stackars spindeln (som förmodligen satt ihopkrupen livrädd i något hörn vid det laget) och som den fegisen jag är, vägrade jag att sova därinne. Så min pappa fick snällt finna sig i att sova i min (extremt obehagliga och smala säng) medan jag kröp ned bredvid mamma i dubbelsängen, på tryggt avstånd från spindeln!
Nu ska jag äta middag, tills vi ses nästa gång; slå inte ihjäl några spindlar, vill verkligen inte ha mer regn nu!
// Ida
Igårkväll på landet, bäddade jag upp sängen och kände att jag inte riktigt orkade tända lampan ovanför huvudänden på sängen, och beslöt mig därför för att bädda upp i mörkret. Någonting som jag verkligen inte borde ha gjort. Jag kröp i alla fall ned under täcket, drog täcket över mig och kände hur någonting med alltför många ben började krypa på min kropp.
Jag stelnade till, slängde av mig täcket och tände lampan. På min mage satt en stor jävla spindel, från ben till ben kan den säkert ha varit från 5 till 10 cm, det är lite svårt att bedömma avstånd när man är livrädd. Jag insåg snabbt att jag hade tre val; slå ihjäl spindeln, släppa ut spindeln i naturen igen, eller gripas av panik. Jag slår i regel inte ihjäl spindlar (vidskeplig? ja!), och att dela säng med en mosad spindel kanske inte heller är så trevligt. Släppa ut spindeln var inte riktigt ett alternativ, röra den äckliga varelsen var det minsta jag ville göra just då!
Jag gjorde alltså det som kändes mest logiskt för stunden; hoppade en halvmeter rätt upp i luften, slängde iväg täcket, skakade på mig som en hund som skakar av sig vatten och skrek som en galning; "MAMMA DET ÄR EN ASSTOR SPINDEL I MIN SÄNG!" Sedan rusade jag ut i vardagsrummet, och tvingade pappa att bege sig in på spindeljakt i mitt sovrum. Han hittade såklart inte den stackars spindeln (som förmodligen satt ihopkrupen livrädd i något hörn vid det laget) och som den fegisen jag är, vägrade jag att sova därinne. Så min pappa fick snällt finna sig i att sova i min (extremt obehagliga och smala säng) medan jag kröp ned bredvid mamma i dubbelsängen, på tryggt avstånd från spindeln!
Nu ska jag äta middag, tills vi ses nästa gång; slå inte ihjäl några spindlar, vill verkligen inte ha mer regn nu!
// Ida
Kommentarer
Trackback
